Mums

Har du någon gång som barn haft en snuttefilt eller en favoritgrej som du alltid ska ha med dig överallt. Det har jag.

Blev du också som alla andra vid 5 års ålder tvingad att göra dig av med den. Känna hur dina föräldrar tvingar dig att kasta något som gett dig så mycket trygget och en god start på livet, eller i värsta fall varit tvungen att ge bort den till jultomten.

Det har inte jag.

Mina föräldrar har alltid varit så där bohemiskt överpedagogiska och förstående radikala.
De ansåg att jag inte skulle berövas den trygghet jag byggt upp mellan mig och Mums, min stora nalle heter så.

Så tiden gick.

Idag är jag 43 år och vd för ett relativt stort företag eller närmre en hel koncern. (jag hatar att skryta).
Jag släpper aldrig Mums ur sikte. Han är det bästa jag har. Vi förstår varandra. De som jobbat länge på mitt jobb förstår det helt och hållet, de tror att den ger oss tur. Det är inga problem att på möten ha Mums med mig. I styrelserummet har Mums till och med fått en egen skinnstol precis jämte mig. Visst har det ibland varit svårt att förklara för utländska kollegor och potentiella kunder hur Mums spelar en viktig roll.

- You know, the big Mums means so much for me.

Men visst är det konstigt. Fan vad många ändå retar sig på Mums. Folk på stan skrattar och tycker att jag är sjuk i huvudet. De som inte känner mig tycker jag är störd och efterbliven. Allt detta för Mums.

Vad är det för konstigt att gå runt med en nalle i famnen på stan. Hade den varit inslagen eller om jag hade hållit en unge i famnen hade ingen sagt något.
Många menar på att jag är vuxen och då ska man fan inte hålla på att tramsa. Jag tramsar inte, jag leder ett företag. Mums är bara en slags gosebjörn jag känt i hela mitt liv.

Jag lovar att många vuxna när de tänker tillbaka känner en viss saknad av sin gose filt. Hur de till och med kommer ihåg hur den luktade och dessutom får ångest när de kommer ihåg dagen då de skulle skiljas åt.

Jag vill bara sluta med att tacka Mums, Mamma och Pappa för att de visar och visat förståelse.

Och till alla er andra som inte fattar utan tycker jag är störd vill jag bara säga…

Skit ner er och fortsätt tycka det är mer normalt att gå med en radioaktiv mojäng tryckt hårt intill sin hjärna för att kunna finna trygghet i att ha någon nära sig någon som förstår någon att tala med..



Skit ner er.