Att leva på hoppet

Hej jag heter Per och jag lever på hoppet.
Jag arbetar i en utav världens största skyskrapor i världen, the SkyCity Tower (SCT).

Här arbetar jag som unik vakt. Grejen är att SCT är känt för att vara en utav de mest självmordsanvända byggnaderna i världen. Så min uppgift är att vakta och se till att så få som möjligt hoppar. Så man kan säga att jag lever på hoppet.

Ni anar inte vad det finns gott om idioter i världen som saknar någon som helst respekt för den gåva vi fått, nämligen livet. Folk som inte sätter värde på att tomater faktiskt har varit små frön från början och sedan blivit tomater.
De skrattar livet rakt i ansiktet, fy.

En gång gick det larm på SCT att någon skulle hoppa. Folk hade samlats nedanför och kikade nyfiket på händelsen. Folk gör det förstår ni. Folk vill se att andra kan ha det sämre än de själva.

Som vanligt var det jag som skulle upp och motverka det hela.

Jag gav mig upp längst upp och öppnade fönstret som var alldeles bredvid livsförkastaren.

När jag kom ut hörde jag ett skrik.
- JAAG VILL INTE DÖ; JAG VILL INTE DÖ!!!
- Nähe sa jag, kom då och följ med mig ner. Här är absolut inget bra ställe att stå om man har en sådan önskan.
- JAAG VILL INTE DÖ; JAG VILL INTE DÖ!!!

Jag kunde knappt hålla mig för skratt. Där stod en tanig kille i sina bästa dar, 700 meter ovanför marken, på en yta mindre än hans fötter och skrek jag vill inte dö.

- Ok sa jag, om du bara är ute efter utsikten så kan du väl i alla fall ställa dig innanför och titta ut genom fönstret istället.
- JAAG VILL INTE DÖ; JAG VILL INTE DÖ!!!

Sedan hoppade han. Han stendog.

Det visade sig sedan att mannen var sjuk i AIDS och ville inte dö i sjukdom, han ville bestämma själv.

Det gjorde han, önskan blev uppfylld, han dig inte, inte i AIDS i alla fall.

En annan gång när det var dags igen träffade jag en man som verkligen var säker på att han skulle klara det. Han sa att han hade svart bälte i någon kampsport och att fallteknik var hans specialitet. Jag försökte få han att inse att chanserna i alla fall inte var så störa och att han istället kunde få hoppa från 5 meter rakt ner i asfalten. Det ville han inte.

Han kunde klara detta.

På marken stod hans kampsportskompisar och skrek:
- Gör det inte, du klarar det inte.

Dessa ord gav honom mer lust att just överbevisa för sina polare att han skulle visst klara det.

Han förklarade in i detalj precis hur han skulle falla.
- När jag har hoppas ska jag andas lugnt. Dra djupa andetag och vara helt avslappnad. Detta gör att jag blir mjuk och harmonisk i kroppen, det ger mig mental balans.
Sedan kommer jag att halvvägs vända mig med huvudet neråt och fortsätta dra lugna djupa andetag. Mina händer kommer jag hålla löst intill kroppen. När jag närmar marken, vilket det är viktigt att jag inte tänker på, jag måste se igenom det hårda för att möta det mjuka, så kommer jag sakta att böja en armen snett över mitt huvud ca 45 grader, det är nämligen på min arm jag kommer att rulla ner på, själva landningsstället. I och med att min fart kommer att vara hög så kommer jag att rulla flera varv vidare på marken, då är det än viktigare att jag är helt avspänd och fokuserar på att min arm mjukt möter upp mot marken, som jag inte skall tänka på.
Risken för att jag kommer slå i en lyckstolpe eller en bil när jag rullar runt är stor så jag kommer att ropa klart ”akta er!” så fort jag landat. Fattar du nu?

Jag bara stod och tittade på honom, fick inte fram ett ljud. Bara tittade.
- Är det OK om jag går in?, jag fryser sa jag.
- Helt ok, du kanske kan springa ner istället och varna andra att jag kommer att rulla långt.
- Japp, sa jag och gick helt stelt inåt igen.
Innan jag stängde fönstret så sa jag lycka till men då hade han redan hoppat.

Vad jag hört av andra såg det varken avslappnat eller lugnt ut. Han hade inte ens rullat en meter.

Fy fan.

En gång var det en ung söt tjejs tur.
När jag kom upp så skrek hon JAAAA rakt ut.
- Ja visste det, ja visste det.
- Visste vaddå?, frågade jag.
- Att du skulle komma, sa hon överlycklig. Jag har alltid drömt om att jag ska bli räddad av en prins när döden är nära. Hur du kommer att omfamna mig, och jag kommer att klamra mig fast vid dig och du hjälte modigt bär mig ner och folk jublar.
Sedan kysser vi varandra djupt och innerligt.

- Lägg ägg, sa jag.
- Nej nej, nu låtsas jag att jag halkar och så hänger jag mig ner i armarna över kanten. Just när jag inte orkar hålla längre så fångar du min arm och drar upp mig.

Innan jag hann svara att hon var en stor idiot så hade hon hängt sig där rakt ut i armarna.
- Hjälp, hjälp, jag orkar inte mer, skrek hon.

Ett tag hade jag god lust att skita i henne och låta henne falla, men just som hon släppte taget, för hon gjorde det verkligen så helt reflexmässigt kastade jag mig efter henne. >Jag fick tag på hennes arm och sakta började jag dra upp henne.

När jag väl hade henne uppe tog jag upp henne i famnen och höll henne hårt. Hon storgrät. Hon hade nog inte räknat med hur läskigt det skulle vara att vara en sekund ifrån döden.

Jag bar henne hela vägen ner i hissen.
Hon grät och var helt slut. När jag kom ut med henne på mina armar så tittade hon upp på mig, med stora sorgsna men ändå lyckliga ögon. Sedan kysstes vi djupt och innerligt.

Kul

Hon kom faktiskt att bli min fru sedan.

Det är kul att leva på hoppet.