Ballong Ballong

När jag fyllde två år fick jag en otrolig present av mina grannar.
En ballong.
De visade runt mig på baksidan av gården och där låg den, så röd och så stor.
Hela gården, över staketet ut på ängen, så lång mitt lilla öga kunde nå, stor, röd ballong.
Jag satte mig på min mjuka blöjbak och började blåsa och blåsa och blåsa.

Min lyckligaste dag i mitt liv var nog den dagen jag fyllde 95.
Jag glömmer aldrig hur just den dagen blev den dagen då min ballong var fullt uppblåst.
Så stor och så röd. Jag reste mig upp från marken på gården. Jag kunde se hur min blöja
hade trillat av och låg nu liten och smutsig nedanför mig. Vilken lycka. Äntligen.
Världens största ballong, så röd och så stor.

Ballongen var så stor att den mörklade hela vår stad. Det blev mörkt och kallt.
Redan dagen efter kunde jag se hur människor runt omkring mig och min ballong blev
deprimerade och sorgsna. Det var för mörkt.
Jag släppte genast ut luften och såg åter hur min ballong, platt som en pannkaka låg
utsträckt på marken, över ängen och vidare till intet. Dock lite skrynkligare den här gången.

Nu ligger jag här i en säng och firar min 100 dag i livet. Och det kommer antagligen bli den sista.
I alla fall om man ska tro läkarna som kommer in då och då och säger
Det är nära nu.

Det roliga med det hela är att Albert, min kära barndomsvän ligger precis jämte mig.
Han fyller också 100 idag, förmodligen även han den sista födelsedag att fira.

Albert vände sitt trötta huvud emot mig och frågade:
- Har du aldrig funderat på meningen med att du tillbringat hela ditt liv i att blåsa i en ballong?
- Inte direkt, svararjag. – Jag har ju aldrig gjort något annat liksom. Men en sak vet jag och det är just lyckan att jag uppfyllde min dröm, mitt mål. Du då?
- Hmm, jag vet inte, svarade Albert trött. – Jo nog har det blåst en del, men tyvärr har jag nog aldrig fått uppleva den lyckan du talar om. Man har mer bara låtit livets gång gå, inte funderat så mycket.

Jag kunde se hur ett visst vemod spred sig i Alberts ansikte och hur hans ögon tårades en aning.
Jag sträckte ut min hand och han lade sin i min.

- Vad har du där? Frågade Albert.
- En ballong sa jag, en röd.

Albert tog upp ballongen med sin andra hand och lät den andra fortsätta vila i min.

- Den var inte stor, sa han.
- Det beror på hur man ser det sa jag och log. Den ballongen blir sprängfylld av ett endaste andetag.
Albert tittade på mig och en tår föll ner över kinden och bildade en liten grå prick på landstingets vita örngott.
Men vemodet från hans ansikte hade försvunnit istället så log han och förde ballongen mot hans skrynkliga men ändå så fina mun.

Han tog ett djupt andetag och blåste. Hans ögon blev stora då han kunde se hur ballongen var full av luft mitt framför näsan på honom. Albert skelade faktiskt lite just nu.
Sedan tittade han på mig, log och blundade.
Han hade gett sig av.

Jag vände mig om och tittade upp i taket.

- ballong, ballong sa jag och drog vidare.